Borderline borderline: 80-talistsyndromet?

Det var en sån dag idag.

Läser i Johns blogg och känner igen mig mycket i det han skriver angående "psykisk hypokondri" och självdiagnosticering, hur man ständigt leter efter nya förklaringar till all ångest. Det såg vi ju prov på här i min egen blogg för inte alls så länge sedan. Men nu har jag läst Rocky och problemet är ju tydligen bara att vi är 80-talister, haha. Nej, skämt åsido så ligger det antagligen någonting i det. Jag upplever att min generation antingen är mer sjuka än föregående generationer, mer öppna med det eller både och. Sen är väl just internet en bidragande faktor också, gömd bakom min skärm kan jag uttrycka saker som kanske inte kommit ut genom munnen i första taget. Det är som att det blir mindre verkligt då, och när den riktiga verkligheten är jobbig så är ju det skönt.

Det känns som att jag inte gör annat än tvivlar och ifrågasätter mig själv och mina val nu ett tag. Oavsett vad jag sysslar med så är tankarna inte där, de mal vidare på samma spår, går på tomgång i en uppförsbacke som är för brant, jag kommer aldrig uppför krönet så att jag kan rulla behagligt nedför slänten. (Ursäkta den hejdlöst ostiga metaforen, men den beskriver allt så bra). Vet inte vad jag skulle göra utan Martin, han är guld och strukturerar upp saker och ting för mig, hjälper mig att se vägar vidare och rycker upp mig då och då ur det depressiva träsket.

Problemet med mig, som säkert inte är unikt, är att jag som tonåring trodde att jag visste allt, det var bara att tuta och köra, jag hade koll och följde en spikrak bana. Nu på senare tid har jag upptäckt att jag faktiskt inte vet ett skit och det skrämmer mig. Valen jag gjorde som tonåring har fått diktera var jag står idag, och hur ska jag med detta i backspegeln fatta beslut som gör mitt 40-åriga jag nöjt!? "Men vafan, tagga ner!" vill jag bara skrika till mig själv. Men det här med att ta dagen som den kommer har aldrig varit min starka sida. Jag ältar sönder allting istället, undviker att göra förändringar av rädsla för att jag ska ångra mig, och när förändringen till slut måste till blir den onödigt brutal. Är verkligen så jävla trött på mig själv och mitt sätt att tänka just nu.