Livboj

Lyssnade på denna underbara skiva på bussen på väg hem:
Marillion - Script for a jester's tear

Kom hem för ett par timmar sedan efter att ha tillbringat kvällen på Ulleråkers psykakut. Var så orolig för John att jag ringde deras jourtelefon och frågade vad fan jag skulle ta mig till, de tyckte då att vi skulle åka in och två timmar senare satt vi där. Jag vet inte vad jag egentligen hade förväntat mig, att det skulle vara fullt med folk som grät och skrek kanske, man hör ju så mycket om vad överbelastad sjukvården är. Men det var nästan kusligt tyst och stilla, under långa stunder var vi helt ensamma i väntrummet. Vi fick vänta mindre än en timme allt som allt innan läkaren tog emot, samtal med en sköterska ingick i den tiden också. När hon hade lyssnat klart avgjorde läkaren att hon absolut tyckte att John skulle bli inlagd, och sedan blev vi guidade vidare till avdelningen där en sköterska som var så vänlig och snäll visade oss runt, förklarade, lyssnade, beklagade och uppmuntrade.

Jag blev positivt överraskad faktiskt. Man hör så mycket historier om "den kassa psykvården" att jag trodde de skulle försöka skicka hem John med en klapp på axeln och en Valium på fickan, att jag skulle vara tvungen att slåss med näbbar och klor för att för en gångs skull få någon att lyssna. Men väntetiden var rimlig, alla tog honom på allvar, det fanns plats på en avdelning och det känns som att han är i trygga händer. Han fick till och med ha telefonen med sig när han sa att han inte kan sova utan musik. (Tydligen är detta egentligen inte tillåtet p.g.a. att man kan fotografera de andra patienterna då... varför man nu skulle vilja det. "Men äh, det struntar vi i" tyckte bästaste sköterskan.) Nu hoppas jag att de håller stilen och inte bara släpper taget om det här. Det är inte klart hur länge John ska stanna än, men jag återvänder dit imorgon med lite småsaker och kramar.