Ibland hör man sådana där ord som bränns över hela kroppen i samma sekund som de slår mot trumhinnorna och tvingar in sitt meddelande till en oskyddad hjärna. Jag hörde sådana ord igår. När jag inser vad mycket det är som kan gå mig helt förbi i en situation, hur jag tolkar och därmed misstolkar världen, blir jag lite rädd. Hjärnan gör motstånd, vill inte förstå, vill inte acceptera. När jag inser att jag betyder massor men det räcker inte, då krävs det mycket ork för att jag likt en rikoschett ska studsa tillbaka igen, tillbaka på fötter och börja planera, kommentera, diskutera och rekommendera. Men upp kommer jag alltid, för om jag bara la mig ner och spelade död, hur skulle det då bli egentligen med allting? Inget skrämmer ett kontrollfreak mer än att vara totalt jävla maktlös.
När jag var yngre brukade jag liksom ta in varje sorglig situation, vrida och vända på den och spara den som en juvel i minnet. Det är inte så numera, där det för länge sedan fanns mörker finns det nu ljus och jag vill till varje pris hålla ljuset tänt. Så jag samlar inte sorgligheter längre, istället värjer jag mig, pratar om glada saker. Som om en strid ström av babbel skulle kunna dölja den stora revan i den idylliska målningens tavelduk, taffligt silvertejpslaga allt som är så väldigt fel. Ibland känns det som att jag står där med den stora silvertejpsrullen i handen och tejpar och tejpar, men när jag vänder mig om har fler kollapser inträffat bakom min rygg. Så jag kapslar noga in skärvorna i skratt och nonsens, virar glitter runt och utbrister så övertygande jag kan: "There, I fixed it!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar