Jag älskar mitt Uppsala. Många unga människor flyttar hit, men det ställe de kallar hemma ligger någon annanstans. Snart ska staden tömmas på studenter, nationsverksamheten nästan avstanna, Café Storkens köer plötsligt bli rimliga och annonser om "hyresrum i Flogsta över sommaren" poppa upp som svampar ur jorden. Sofia åker snart norröver - hem - och lämnar Uppsala lite tristare än det var innan hon steg på bussen.
Men jag älskar mitt Uppsala ändå. För trots att kunskap och universitetsliv alltid haft en stark prägel på lärdomsstaden så är den så mycket mer: den är mitt hem. Sjukhuset där jag föddes, lekparken där jag lekte som liten, skolan där en tonårig Karin sov bort lektioner och skaffade fina vänner. Och jag tröttnar aldrig på att ta mig fram på hemtama kullerstensgator och känna historiens månghundraåriga vingslag, föreställa mig att stenen minns alla de människor som också haft staden som sitt hem, likväl som den minns de många som räknat sig som gäster.
Missförstå mig inte, jag tycker om fart och fläkt. Tycker om det liv och myller som vanligen råder i staden och för vilket dödsföraktande, framhastande studenter på cykel är en stor bidragande faktor. Men jag älskar när syrénerna blommar, staden växlar ner och tentaångesten ersätts av en lagom dos sävliga turister. Det är då jag allra helst vandrar längs Fyrisån och myser. Jag är tillbaka där jag en gång kom ifrån, och här vill jag alltid stanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar