Home sweet Uppsala

Vilken bra dag det här har varit! Sista dagen i plugget, jag klarade (ja ja, det är inte officiellt än, men med 99% säkerhet) tentan om nervsystemets sjukdomar och skador, och när jag gick hem hade sommaren kommit till Uppsala på riktigt: Stadsparken var fullknökad med folk, solen gassade och byggplasten på hotellbygget vid Resecentrum smattrade likt fyrverkerier i vinden...

Jag älskar mitt Uppsala. Många unga människor flyttar hit, men det ställe de kallar hemma ligger någon annanstans. Snart ska staden tömmas på studenter, nationsverksamheten nästan avstanna, Café Storkens köer plötsligt bli rimliga och annonser om "hyresrum i Flogsta över sommaren" poppa upp som svampar ur jorden. Sofia åker snart norröver - hem - och lämnar Uppsala lite tristare än det var innan hon steg på bussen.

Men jag älskar mitt Uppsala ändå. För trots att kunskap och universitetsliv alltid haft en stark prägel på lärdomsstaden så är den så mycket mer: den är mitt hem. Sjukhuset där jag föddes, lekparken där jag lekte som liten, skolan där en tonårig Karin sov bort lektioner och skaffade fina vänner. Och jag tröttnar aldrig på att ta mig fram på hemtama kullerstensgator och känna historiens månghundraåriga vingslag, föreställa mig att stenen minns alla de människor som också haft staden som sitt hem, likväl som den minns de många som räknat sig som gäster.

Missförstå mig inte, jag tycker om fart och fläkt. Tycker om det liv och myller som vanligen råder i staden och för vilket dödsföraktande, framhastande studenter på cykel är en stor bidragande faktor. Men jag älskar när syrénerna blommar, staden växlar ner och tentaångesten ersätts av en lagom dos sävliga turister. Det är då jag allra helst vandrar längs Fyrisån och myser. Jag är tillbaka där jag en gång kom ifrån, och här vill jag alltid stanna.

Bara 16 dagar till Sweden Rock Festival, sörjer KK:s avhopp

Har sjukt dålig blogginspiration nu ett tag. Orkar inte göra ett referat över mitt liv på sistone, det som finns att skriva om är antingen lite för ointressant eller lite för privat. Måste ju dock nämna att John och Marcus blivit ihop! Grattis till dem! :D Sen så var det ju dMz i helgen och det var grymt as usual, men skriver nog om det imorgon istället. Nu tänkte jag fokusera lite på mina förväntningar inför Sweden Rock Festival, tiden har ju sprungit iväg så fort att det nu bara är 16 dagar tills man står på ett fält i Blekinge och vrålar sig hes igen.

Så, först och viktigast: Judas Priest har ju slagit världsrekord i negativa pressreleaser den här våren. Först går de ut med ett meddelande om att de ska lägga av och att sommarens turné blir den sista, och nu för några veckor sedan fick man reda på att KK Downing lämnat bandet p.g.a. "an ongoing breakdown in working relationship between myself, elements of the band, and the band's management". Kryptiskt. Han tycker att det vore att svika fansen att åka med och "spela glad" - jag tycker att det är att svika fansen att hoppa av inför sista turnén. Det kan ju i och för sig finnas andra orsaker bakom, som hälsorelaterade saker man inte känner för att tala om för hela världen, men om det där seriöst är enda anledningen så känns det minst sagt tveksamt, KK!

Miss u already! :(

Jaja, nu har vi alltså fått Richie Faulkner istället, en kille som är jämngammal med Judas Priests mest kända verk, British Steel, och 33 år yngre än sin nya parhäst Glenn Tipton. Lol. Han har så stora skor att fylla att en referens till Bigfoot känns relevant. Jag hade inte ens hört talas om bandets nya blondin innan detta, och tänker försöka att inte "ruin the surprise" genom att tjuvlyssna. Så lite spännande blir det ju, men mest bara jättetrist att man inte får se KK.

Från metalsucks.net: "See if you can spot the new guy....
If you guessed "It's the dude who's half the age of
everyone else in the band and is dressed like a Beatle!"
you're right.

1980. Redan världsstjärna.

Förutom den här självklart tråkiga händelsen så tror jag dock att festivalen blir grym, dock med en vääääldigt intensiv torsdagkväll då man ska pinna runt och hinna se Accept, Gwar, Saxon och till slut Prästerna. Och en lite väl tidig morgon på lördagen då Raubtier spelar den okristliga tiden 11.30. (Jaaaaa, det är alldeles för tidigt när man är bakis en junimorgon!) Festivalens stora WTF är ju The Damned, de stackarna spelar samtidigt som Judas Priest - arketypen för ett hårdrockband - medan frågan huruvida deras egen musik verkligen riktar sig till målgruppen känns brännande aktuell. Som Martin uttryckte det: "De kommer att ha två dyngpackade punkare som står och svajar framför scenen!" Missförstå mig inte nu, The Damned är ju grymma. Men de känns väldigt malplacerade...

Dafukk?!?!

Martin och jag snackade film ikväll och kom in på Airheads. Jag gjorde misstaget att IMDB-söka Brendan Fraser, som man tyckte var sååå het när man var tonåring (i alla fall i Airheads och Djungel-George, långt blont hår gjorde nämligen automatiskt alla killar 9000% bättre på den tiden). Utvecklingen jag fann var smått chockerande:

Högst upp på omslaget till Airheads. Hot!

Yes please.

DAFUKK?!?!

Jag är så djupt traumatiserad nu O.o

Jag har världens finaste pojkvän

(Det här inlägget skrev jag igår, men sen glömde jag lägga upp det. Facepalm! Så slänger upp det nu istället, från en av landstingsdatorerna på Falu Lasarett.)

En hel vecka sedan jag skrev sist nu, dags för en liten uppdatering. Först måste jag förstås passa på att skryta om vilken otroligt underbar pojkvän jag har! För en vecka sedan firade vi ettårsdag och han kom hem med en överraskning till mig: 20 blåa rosor! Ifall det nu - mot förmodan - gått någon i min närhet förbi: jag fullkomligt älskar blåa rosor. Tyvärr var jag tvungen att åka till Falun morgonen därpå så det blev aldrig av att fota dem medan de var i toppskick, men nog är de väldigt vackra även på den här bilden, tagen i fredags:

Massor av rosor (och lite Twisp uppe i hörnet)!

Det var helt klart den bästa presenten jag hade kunnat få <3 Rosorna som jag fick på vår tremånadersdag hänger i gardinstången i köket, så vi får väl se om dessa också för plats där eller om de hamnar på något annat ställe. Men torkas och sparas ska de!

Jag gjorde lite fint på bordet dagen till ära.

Vi hade en supermysig kväll, gick ut och åt (sushibuffé, nomnomnom), tog en promenad hand i hand genom staden och avslutade sedan kvällen med att vara mysa och vara kära hemma. En riktigt bra dag!

I övrigt finns det nog inte så mycket att rapportera, det blev en helg utan supande men med mycket promenerande ute i det fina vädret, soffhäng med John, en söndagsvisit till Tiina och Martti och en hel del plockande med små plastfigurer. Vi har nämligen köpt en hel Dark Eldar-armé på Tradera, och den sättas i spelbart och helst presentabelt skick nu under våren. Nu är ju inte målandet riktigt min grej, jag föredrar att slå tärningar a.k.a. döda motståndarens gubbar, men Martin kan ju det där så jag får små lektioner då och då, så långa (korta) som mitt tålamod tillåter! På tal om plastfigurer, fick hem den här sötnosen idag:

Cool Breeze, eftertraktad tjej av årsmodell -89. 

Jag är helt osannolikt lat så jag snodde bilden från säljaren, haha. (Ska vara duktig och ta en fotosession med årets inköp hittills, insåg att jag faktiskt köpt hela fem ponies i år som inte figurerat på bild i bloggen alls, och två till som bara fått vara med på stulna bilder.) Oroade mig lite först över att manen eventuellt skulle vara klippt, den ser så kort ut på bilden, men kan konstatera att hon har någon form av inbakad fläta som "tar" mycket av längden. En ordentlig salongsbehandling med kam och balsam kommer nog göra susen här. Men de fina blå fjärilshårspännena tror jag hon får ha kvar. Hade precis sådana till mina fakies när jag var barn, så de är nostalgi!

Seasons of love

"Five hundred twenty-five thousand six hundred minutes

five hundred twenty-five thousand moments so dear

five hundred twenty-five thousand six hundred minutes

how do you measure, measure a year?

In daylights, in sunsets

in midnights, in cups of coffee

in inches, in miles, in laughter, in strife

in five hundred twenty-five thousand six hundred minutes

how do you measure a year in the life?

How about love?

How about love?

How about love?

Measure in love."

Idag har det gått ett år sedan jag klev av bussen i Östhammar och riktade mina steg mot en grupp gula höghus. De var likadana, men ett av dem var så oändligt mycket mer speciellt än de andra. Dit skulle jag, där väntade han. Det är svårt att beskriva precis vad jag kände under de minuterna, men jag förstod att det här var stort, att det skulle ristas in i mitt minne för alltid. Kvällssolen kastade långa skuggor över asfalten och det hade varit en mycket tung dag, men jag visste att vemodet snart skulle smälta bort, att all kärlek och trygghet jag någonsin kunnat önska mig i världen väntade på mig. Jag visste att snart - när jag är framme, när jag kliver över tröskeln till den lägenheten - då börjar ett helt nytt och fantastiskt kapitel i mitt liv. 

Det blev precis så. Martin och jag har haft vårt första år av galen kärlek tillsammans, ett mycket händelserikt år med flyttlådor och festivallera. Ett år med klubbar och hemmamys, ett år med nya släkter att lära känna och många nya upplevelser för oss båda. Ett år som lärde mig att två dagar kan vara en evighet. Vi har rest långt tillsammans, många mil i Volvon och minst lika många på den personliga utvecklingens väg. Lärt känna varandra och format varandra lite i processen. Redan för ett år sedan var han tillräckligt underbar för att fega, försiktiga jag skulle kasta hjärtat före och ta ett språng efter, ut i det okända. Och sedan dess har han fortsatt att toppa det, varje dag. 

Tack Martin - min älskling, min vackraste, finaste Gosnos - för att du aldrig slutar överraska mig. När jag tror att jag nått maxgränsen för hur mycket man kan älska en människa så kommer du och rubbar mina cirklar. Precis i rätt ögonblick kliver du in och säger de rätta orden, de som pulveriserar mörkret och tårarna och plockar fram skrattet och musiken. Jag älskar att somna bredvid dig på kvällen, älskar rabarberkyssarna, sättet du ser på mig med världens grönaste ögon, att ligga hoprullad i ditt knä och vara din egen Skrufs. Varje dag hittar jag en ny liten detalj att älska dig för, en liten byggsten i det fantastiska som är du. Jag är din för alltid nu, så jag hoppas du tycker om beundran. Och att laga mat... hahaha!  

"Jag blir här till mitt bittra slut

evig kärlek falnar aldrig ut

ditt namn har etsats till mitt liv

en länk av stål som glöder, som är explosiv"

"Now I don't know where to begin

just look at the state that I'm in

my mind is in total decay

I'm coming to take you away

there's nothing more that I can do

this maniac's in love with you"

"Nothing looks quite the same

I see people and places in a new light again

there's a grace ascendant to a broken sky

now I know there's a reason why

I feel so alive"

"We own the night, you and I
we're gonna live forever
it's in the stars we'll never die
if we stay together"

Jag älskar dig så jävla mycket, Martin! Med denna sista bild (stulen av Henrik) vill jag symbolisera min önskan om många fler dagar med kärlek, rock n' roll och mitt läppstift i ditt ansikte (bland annat).

Vintern rasat ut bland våra fjällar...

... och Uppsala har återigen för en dag förvandlats till en gigantisk folkfest/ett gigantiskt fylleslag. 

Jag har inga egna bilder från kvällen men såhär såg Ekonomikumparken ut när rekordmånga 15 000 personer var klara med den:

Bild från unt.se

Min och Martins dag började med skumpa på sängen (bokstavligen... det var lite mer tryck i flaskan än vi trodde) klockan 8 innan vi mötte upp med Sofia nere på stan och gick för att kolla på forsränningen. Eller ja, helt ärligt så satt vi och hade picknick i gräset en bit bort och sprang bara fram och kollade när det såg ut att åka förbi något extra intressant. Min favorit var den stora tomburken, den smälte verkligen in i Fyrisåns naturliga klimat! 

Efter en mellanlandning hemma drog vi sedan alla tre till Ekomomikumparken där vi träffade på mer bekant folk, och så satt vi där ett stort gäng och bara njöt av det fina vädret i ett par timmar, intog lite vuxenlemonad (fy helvete vad den där skumpan var sur förresten, man får vad man betalar för, haha!) och spelade lite musik på vår trogna festivalföljeslagare, den lilla CD-spelaren Döth Mötal. Sedan fick vi med oss Sofia, John, Marcus, Niklas och Amanda med hem på pizza, det blev trångt men mysigt i vår etta! 

Kvällens uteliv började på William's (för vissa av oss i alla fall, John och Marcus gick hem istället) och det var ju roligt så länge det varade. Personalen tyckte visst att jag skulle ta det lite lugnt, men det tyckte inte jag så jag följde med Martin och Edhlund till Red Room och sedermera Baren Baren där kvällen avslutades med bärs och Black Jack (stod och stirrade i evigheter och fick fortfarande inte riktigt ihop reglerna, kommer ihåg att jag var sjuuuukt imponerad av croupiern för att han kunde räkna till 21 så snabbt, lol). 

Igår när vi vaknade möttes vi av

1) att mitt kontokort hamnat på avvägar igen

2) ett krossat champagneglas på köksgolvet

3) stora salsafläckar på Martins byxor

4) Marcus cigariller utspridda på badrumsgolvet

5) ungefär ett ton märkliga prylar som John glömde kvar

6) lite (okej då, mycket) värk i mitt stackars huvud.

En riktig rock n'roll-valborg med andra ord. Bitvis stökig men fan så rolig! Vill tacka alla fina vänner för en kanondag i ert sällskap. Och de jag inte fick tag på (gissa om mobilnätet var överbelastat!) hoppas jag på att träffa snart på nya, roliga äventyr.