Approved by Twisp: Jättelångt Sweden Rock Festival-reportage

I söndags kom vi hem från Sweden Rock igen efter fyra dagars äventyr på ett fält i Blekinge tillsammans med 33 000 andra metalheads. Här kommer sammanfattningen:

Tisdag: Åkte bil i tio timmar. Kom fram till Rosenlunds camping strax före midnatt på kvällen och slog upp partytältet med hjälp av överförfriskade grannar. De andra krökade, jag var dödstrött och gick och sov istället.

Viktig packning.

Glasspaus på en mack nånstans.

Vårt tält, 99 spänn på Rusta. Kul tills det började regna. Man får helt enkelt
vad man betalar för.

Onsdag: Strålande sol och humöret på topp! Vi gled runt i solen, intog alkoholhaltiga drycker, kollade in marknaden (mycket större nu än för fem år sedan då jag senast var på SRF) och jag låg i timmar och pressade i solen i hopp om att få lite bränna. Det blev som vanligt: Martin hade solskyddsfaktor 50, blev solbränd trots skuggan i partytältet. Jag hade solskyddsfaktor 15 och blev en något mörkare nyans av vit.

Första bandet vi kollade på var Crashdïet. Helt ok spelning, mycket låtar från första plattan ("Queen Obscene" och "It's a Miracle" <3) men med en minnesstund för Dave Lepard mitt i alltihopa som kändes lite off. Det var över 5 år sedan han dog liksom... har aldrig sett dem live förut, undrar om det är nåt de brukar göra?

Direkt efter Crashdïet blev det Black Veil Brides, som jag inte hört talas om förr men som tydligen är populära bland kids, snittåldern längst fram vid scenen låg väl på ca.14 år. Bandet bestod av fyra pinnsmala pojkar med svart rufsigt hår, läderutstyrslar och smink, som en korsning mellan Mötley Crüe och The Crow. Riktigt medryckande och betydligt bättre än väntat, roligt också att de fullkomligt sket i scenpersonalen; sångaren hoppade ner från scenen och crowdsurfade flera gånger trots att en argare och argare funktionär hämtade tillbaka honom. Spelningens bisarraste ögonblick: när sångaren skrek "Who's gonna have unprotected sex tonight!?" till ett gäng tolvåringar med morsan i släptåg. Corrupting the youth, indeed...

Klockan 23 slog vädret plötsligt om och det började spöregna, så när Hardcore Superstar gick på vid midnatt stod man där och var lagom pepp i sin chica SRF-poncho som vi smart nog inhandlat redan innan nederbörden började. Jag var trött, det kändes inte som att det lyfte riktigt och sångaren envisades med att skrika "Scream for me Sweden!" hela tiden (det är ju bara Bruce Dickinson som får göra det) så vi drog innan det var slut. Jag hade egentligen tänkt stanna till "Last call for alcohol" men den hörde man så bra hela vägen till campingen så det var lugnt :P

Gillar den här bilden. Så somrig med knallblå himmel och solen som reflekteras
i glajjorna :D

Patrik, keeping it trüe när det gäller solkräm.

Edhlund i nya snygga jeans från marknaden.

Martin i norsk fältskjorta från marknaden. Sexy <3

Rockin' the regnponcho. Jaja, den är i alla fall svart...

Torsdag: En mulen dag med en lugn förmiddag, dagens första band var Buckcherry som vi kollade på för att få höra "Crazy Bitch". Sen blev det Joan Jett And The Blackhearts. Det var en rolig spelning, man blev glad och hoppig liksom. Bästa låten: "Cherry Bomb" förstås. Helt ofattbart också att bruden kan se så ung ut fast hon är lika gammal som våra morsor! :P På kvällen såg vi Accept ("Princess of the Dawn" är svåröverträffad men "Metal Heart" var också sjukt bra) och Gwar, som sprutade grönt fejkblod på halva publiken på ett sätt som bara scumbags of the universe kan göra med "hedern" i behåll...

Kvällens, nej hela festivalens, två bästa spelningar avslutade sedan torsdagskvällen: Saxon och Judas Priest. Martin och jag stod och paxade de grymmaste platserna längst fram vid staketet där Priest skulle spela, men Saxon lirade på scenen mittemot så de kunde avnjutas på avstånd medan vi stod och väntade. Det blev en hitkavalkad kan man lugnt säga, tyvärr utan "Ride Like The Wind" som jag är mycket förtjust i, men en massa annat guld. "And The Bands Played On" gör sig ju helt enkelt bäst på festival, det blir den rätta meta-twisten då :P

Prästerna... ja, de förtjänar egentligen ett helt eget blogginlägg. När man ser dessa herrar är det svårt att tro att majoriteten av dem är lika gamla som Ozzy (se längre ner i texten). De öser på, helt enkelt. Du ska inte kunna glömma för en sekund att du är och ser The Metal Gods och att de vräker förstklassig hårdrock över dig. Rob skrek, åmade sig och bar dräkter som helt enkelt kräver av sin bärare att denne har viss cred. (Kåpa helt och hållet täckt av silverglittriga paljetter? Robban can do it, alla vet att han är hårdast ändå.) Richie, a.k.a. The New Guy, gjorde sitt bästa. Han kan spela, han kan showa, det är inget fel på honom. Men jag saknade KK ändå, trots (eller kanske extra mycket för) att man märkte att de försökte trycka in Richie i hans mall.

Setlisten kändes noggrant utvald för att göra alla nöjda oavsett favoritplatta. Dels var det de där låtarna man helt enkelt förväntar sig, ja kräver, att få höra, som "Breaking The Law" och "Painkiller". Dels var det lite mer udda grejer som inte spelats live sedan juraperioden, om någonsin. Man körde dessutom med en helvit backdrop på vilken skivomslagen projicerades, det var lite coolt. Fast vet jag inte om det var en miss eller en fint att visa omslaget till British Steel innan de drog igång "Hell Bent For Leather"... Spelningens höjdpunkt: "Blood Red Skies". Jag grät. För att låten är så mäktig, för att det antagligen var sista gången jag skulle stå så nära det band som givit mig så mycket, för att jag älskar dem. Det var magiskt.

Andra dagen började vårt camp obönhörligen likna ett läger med riktigt
sunkiga luffare. (Observera flaggan!)

En genialisk tribute till KK fanns på festivalområdet. Jag brukar uppmuntra blont
hårsvall på killar, men i Martins fall förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk :P

Väntan på Judas Priest. Martin var så jävla gullig som stod och väntade med
mig (och skrämde bort folk som ville sno min plats när jag gick på toapaus).

Rob Halford och Glenn Tipton.

Robban och hans HD under "Hell Bent For Leather" \m/ \m/

Fredag: Festivalens riktigt slöa dag. Ni vet, den där dagen då det inte är så mycket bra på en festival, och det lilla som är bra orkar man inte gå och se för man är upptagen med att först ta sovmorgon, sedan kröka? En sådan dag. Vi såg Iced Earth (gav inte mig så mycket för jag kan inte en enda låt), tänkte gå och se Rob Zombie men det blev liksom inte av, softade till Helloween och trallade "I want out" mellan klunkarna och så avslutades kvällen med Whitesnake, det enda bandet jag verkligen ville se den dagen.

Det var smockfullt med folk, Martin och jag höll till långt bak där vi satt på marken och moffade popcorn. Konsertens bästa: "Ain't No Love In The Heart Of The City" och "Love Ain't No Stranger". Konsertens lol #1: att sex stycken av de fjorton låtarna hade "love" i titeln. Jag brukar driva med Whitesnake och deras överanvändande av "love", nu blev det bekräftat. Konsertens lol #2: David Coverdale som stolt förkunnar att han äntligen, efter år av övning, lärt sig uttala Sölvesborg: "At first I thought it was Smorgasboard, but now I know it's Solvisborrk!" Jaaeeehh såatt... grattis då, David :P

Tror ni den här briljanta idén drog in dricks till barpersonalen eller vad!?

Glenn och Glenn i ett eminent stadium av fylla.

En sann gentleman förser inte bara sin damsel in distress med sin jacka,
utan även med sina mer intima plagg som huvudbonad! (Ja, kameran trodde
att det var januari 2008, och jag började nästan tro detsamma så kallt var det!)

Mannen till höger var utan tvekan campingens skönaste lirare! Har aldrig träffat
någon som 1) är så otroligt stolt över sin gula tröja, 2) pratar om flaskmåsar och
fjärulvar som om dessa inte vore ord som vederbörande just hittat på.
Briljant helt enkelt!

Lördag: Tidig uppstigning för att se Raubtier redan 11.30! Enligt arrangörerna slog de rekord genom att inget band i festivalens historia dragit så mycket folk så tidigt på dagen. Därför var det extra jävla sopigt av arrangörerna att inte låta dem spela färdigt sitt set, man förstod ju att de hade planerat "Kamphund" och "Hjärteblod" som extranummer. Hulkoff kom tillbaka ut på scenen och såg ut som ett jävla åskmoln när han sa typ: "Dom låt oss int spela färdigt, men ni var tamej fan bäst!" Han verkade uppriktigt rörd över fansens mångtalighet och engagemang. Något säger mig att Raubtier kommer att få en mycket bättre tid och större scen nästa gång de spelar... det bandet är bound for glory helt enkelt. Bäst: "Dobermann" förstås. Pussade extra mycket på Martin.

Vid det här laget hade vädret äntligen skärpt till sig igen efter två dagar med regn och kyla, så efter Raubtier tillbringade jag återigen några timmar med att bara ligga i solen och glassa och läsa ett sju år gammalt nummer av Sweden Rock Magazine som fanns att köpa på plats. Förvånansvärt roligt att läsa gamla nyheter när man har facit i hand... typ som när Toumas Holopainen bestämt hävdar att Nightwish aldrig skulle kunna fortsätta utan Tarja för att hon är outbytbar och det vore "billigt gentemot fansen". Bwahaha! Arkiveras under "Uttalanden Toumas ångrar".

Festivalens stora överraskning var faktiskt Kansas, som blev första bandet för kvällen. Jag trodde att det skulle vara ett gäng trötta gubbar helt enkelt, inte att de skulle ha violin i låtarna (mycket svag för det) och helt enkelt ha så pass njutbar musik. Det var en mycket passande bakgrundsmusik till att ligga i Martins knä och dricka cola medan solen gassar mot huden... Sedan kikade vi en stund på Black Label Society och en stund på Thin Lizzy, mellan det att vi tog en sista vända på området och kollade in allting. SRF har blivit sjukt stort... de hade t.o.m. ett litet tivoli med karusell och spelmaskiner och grejer! Tog en sista vända på marknaden, träffade Jesper i en fantastiskt icke-PK tröja med midnatts-kor på. (Don't ask!)

Slutligen blev det så dags för Ozzy, och jag blev inte besviken. Det berodde förstås på att jag inte hade så höga förväntningar. Hela anledningen till att jag ville se honom över huvud taget var väl mest för att kolla in skicket på karln, och ja... han är ju lite... trött, liksom. Det var nästan så att man blev lite ledsen när han sprutade ner publiken med en skumsläckare och hojtade: "I'm still as fucking crazy as ever!" Man ba, "snälla, du behöver inte bevisa något. Du är kult och alla här vet att det är ett under att du lever. Kör låtarna bara." Och det var väl det han gjorde, körde några schyssta låtar ("Mr. Crowley" är ju alltid mys!) utan någon större scenshow. Klart det är coolt att ha sett The Prince of Darkness, det lär ju inte bli så många fler chanser. T.o.m. min morsa, som vet lika mycket om hårdrock som jag vet om inrikespolitiken i Mikronesien, vet vem han är. Men hon vet också att han "passerat bäst-före-datum", som hon så fint uttryckte det, haha!

Soldyrkan.

I ny topp från marknaden. Stockholmsbutiken Flirt Fashion
hade ett tält där de sålde samma grejer som vanligt, fast
mycket billigare. 150 pix för toppen på bilden = gilla!